För diagnosen ADHD krävs att betydande svårigheter föreligger inom minst två områden – hem, arbete, umgängesliv, och så vidare. De svårigheter som föreligger i dagsläget kartläggs i patientintervjuer och helst även med nära anhörig. Testningar under utredningens gång ger även de en bild av patientens sätt att fungera.
Det kan vara svårt att bedöma störningens svårighetsgrad, eftersom gränsen mellan avvikelse och det som är “normalt” sällan är knivskarp.
Diagnostik hos vuxna bygger i huvudsak på sjukdomshistoriken och den kliniska bedömningen. En förutsättning för ADHD-diagnos i vuxen ålder är att störningen funnits sedan barndomen. Oavsett denna problematik bör utredningen generellt innehålla någon form av psykometrisk testning och anamnes (intervjusvar/berättelse om den vuxne som utredningen rör) från personer i omgivningen.
För att undersöka förekomsten av ADHD, under barndomen och framåt i tiden, samlar man in eventuella tidigare utredningar samt journaler från t ex skolhälsovård och barnpsykiatri. Patienten genomgår strukturerade intervjuer och får fylla i självskattnings-formulär. Om det finns möjighet intervjuas också föräldrar eller andra nära släktingar.
Något neuropsykologiskt test bör också ingå i utredningen. Genom detta kan man exempelvis spåra ett karakteristiskt, men inte ADHD-specifikt resultat i form av en ojämn begåvningsprofil, d v s relativt låga resultat i testavsnitten, som avspeglar koncentrationsförmåga och arbetsminne (aritmetik, sifferrepetition, kodning). (Källa: Socialstyrelsen 2012)
Personerna på bilderna har inget med innehållet i texterna att göra.